Plus och minus

Helgens plus och minus lyder som följande:

Minus:

  • Att det blev lite tjafs med barnen för att de inte kan diskutera lugnt utan måste gnälla fram sina synpunkter, helst med tårar.
  • Att jag vid tre olika tillfällen gjorde bort mig, gjorde en sak som skulle vara ett skämt, som vederbörande inte alls tog som skämt, fällde en kommentar som skulle vara hjälpsam men som lät helt fel när orden kom ur munnen och att jag sårade en person med en mening som tolkades helt fel. Jag har så svårt att släppa sånt och man känner sig som en komplett idiot. Ridå.
  • Att en sak på min att-göra-lista inte blev gjord. Inte hela världen men lite surt.
  • Att jag hade huvudvärk stor del av helgen, som jag brukar få vid slutet av ”kvinnoveckan”.
  • Att klockan flyttades fram en timme. Jag avskyr detta med att ändra tiden, kan vi inte bara välja en tid och hålla oss till den!

Plus: 

  • Att jag fick läst en hel del i min bok, den är riktigt bra och jag njuter av att läsa.
  • Att jag gick två långa och otroligt sköna promenader med mina älskade poddar i öronen. Jag mår som en prinsessa efter frisk luft och motion.
  • Att jag och min man spenderade mycket tid ihop. Älskar de stunder då man känner närheten av att sitta i samma rum men kanske inte nödvändigtvis pratar, utan jag kanske läser och han pysslar med annat, men vi är ändå tillsammans. Och så såg vi två bra filmer.
  • Att jag fick vara med barnen (trots tjafs) och få krama om dem extra mycket och känna närheten och kärleken och känslan av att vara en familj.
  • Att vi åt god mat.
  • Att jag fick påskpyntat! Blir så glad av färg i allt det gråa och trista. (Idag ska jag handla påskliljor och tulpaner.)
  • Att vi skickade in mannens deklaration och det (på grund av att han tidigare jobbade för ett danskt företag) är alltid en historia för sig. Men detta var sista gången vi behövde trixa och det blev bättre än vi trodde!
  • Att jag åkte till shoppingcentret fast att det var lönehelg och utan att få ångestkänslor eller panik, uträttade mina ärenden och åkte hem igen. Tack för det!

Fler plus än minus alltså och det är väl tur det!

a6f46af399f8d13ddf8a793823ec9d88.jpg.png

xoxo

Annonser

Jag har fått nog

av social media (Instagram undantaget eftersom jag endast följer folk som inspirerar mig på ett eller annat sätt)! Jag vet inte varför jag har Facebook, då jag aldrig skriver något där och det enda jag delar är från Missing People. Och folk jag är vän med på FB skriver aldrig heller något, i alla fall inget intressant. Så varför tar jag inte bort mitt konto? Förmodligen är det känslan av att jag KAN ju faktiskt missa något. Men jag har loggat ut från FB i alla fall, ett steg i taget.

Vidare, så tror jag på riktigt att folk var lyckligare förr, innan detta ständiga uppkopplande och delande av allt man gör. Det triggar ju igång ett behov som kanske inte egentligen är nödvändigt, en nyfikenhet som nog inte är hälsosam eller ens tvunget måste stillas. Jag medger att jag har fallit i samma fälla, nyfikenheten tar över förnuftet och jag hinner inte ens tänka ”vill jag verkligen läsa eller se detta” förrän jag har läst eller sett något som sen får mitt eget liv att verka sämre i jämförelse och jag känner så utan att veta om familjen som lade ut en idyllisk bild på deras underbara liv, två sekunder senare hamnade i ett stort gräl med bråkande barn, läxor som inte är gjorda, ett hus som är i kaos eller en förälder som haft en dålig dag på jobbet. Man ser bara det fina, det vackra, det perfekta. Och jag har fått nog.

Jag vill inte bry mig om andras liv, därför måste jag undvika det som triggar igång det. För det har ju nästintill blivit ett beroende, som vilket annat beroende som helst. Och då måste man undvika det som skapar och triggar beroendet, inte ge näring åt det negativa, utan fokusera på det som får en att må bra. Vill folk dela med sig om sina barn, sitt hus, sin vikt, sin träning, sitt jobb eller sina resor så får de göra det utan att jag tänker se det. Jag säger det igen, jag tror på riktigt att folk var lyckligare förr, när man inte hela tiden jämförde sig med andra, i alla fall inte i samma utsträckning.

Sen har vi ju alla som vill synas i social media, som måste gnälla och tycka och klaga på allting, hur orkar dessa människor? Det är så lätt att sitta och klaga på Sverige och hur dåligt allting har blivit. Om det är invandringen, sjukvården, äldreomsorgen, skolan eller vad det nu är. Men innan man vet hur det är att leva och bo någon annanstans i världen, så ska man ta reda på lite mer fakta. Bo i ett land där du måste betala skyhög sjukvårdsförsäkring, där förskolan är jättedyr, där det inte finns barnbidrag och löjliga flerbarnstillägg, där a-kassan kostar massor och där lönerna är betydligt lägre för många yrken. Man behöver inte resa så långt, till Tyskland räcker, en annan välfärdsstat, eller hur! Säkerligen är det massor som är bättre i Tyskland, men med fördelar finns alltid nackdelar och orättvisor.

Nej tack, jag vill inte vara ombord på detta klagotåg, jag klarar mig fint ändå! Jag har min familj, nära och kära som finns där och om något skulle skita sig så löser vi det inom familjen, jag har den turen och tryggheten. Och därmed kan jag välja att inte delta i denna epidemi av negativitet, jämförelse, bekräftelsebehov och statusjakt som nästan blivit norm.

Samtidigt känner jag ett litet, litet hopp. För jag tycker mig märka att fler och fler människor börjar förstå att det inte är hälsosamt att jämföra sig med andra i social media och börjar så sakta ta avstånd från just detta. Det är en lång väg kvar, men det känns ändå som att FB börjar förlora sin lockelse, folk börjar reagera mer för det jag just har skrivit om och folk börjar göra något åt det!

xoxo

Andas

Take-Time-To-Breathe-Quote1.jpg

Jag har hittat mitt sätt att tänka på att andas. Klassisk musik! Som terapi och som balsam för min själ. Så vackert, så fridfullt, så underbart lugnande. Vilken konst, vilken kunskap, vilken magi! Tänk att det finns människor som kan komponera så vacker musik och tänk att det finns folk som kan spela så vacker musik, ofta många människor tillsammans i symfoni. Jag har alltid gillat klassisk musik, men nu behöver jag den! Jag är beroende!

På jobbet. Att låta bli att lyssna på radion, med all fruktansvärd musik från Melodifestivalen och annat skräp som jag absolut inte njuter av, är otroligt skönt. Jag sitter på mitt eget kontor och vill gärna ha någon typ av musik och att jag inte tänkt på klassisk musik från min Spotify tidigare är nu helt otroligt! Jag stänger ute irritationer och irrelevanta saker som stjäl energi. Och andas. Andas, andas, andas! Mitt huvud fylls av ljuvliga toner och vacker musik som blir som en dröm som flyter genom mina sinnen. Musikalisk kärlek!

Jag är så klart social på jobbet också, men jag har inget behov av att hela tiden prata eller interagera med andra, det gör mig bara trött. Så jag väljer mina stunder då jag är social eller då jag sitter på min plats med min vackra musik. Balansen är viktig och jag har för det mesta massor att göra ändå, så vem hinner springa runt och prata.

AbundantMama-JustBreatheBG_1440x900.jpg

Hemma. Jag kan lägga mig på soffan, sätta hörlurar i öronen och bara blunda och njuta och koppla av. Och andas. Det är fantastiskt! Varenda ton fyller mina sinnen med något vackert och jag kan inte riktigt beskriva det. Men jag är glad att jag har hittat det. Så himla glad.

Ps. ”The Suite” – titelmelodin till Downton Abbey, med The Chamber Orchestra Of London – är ett rent mästerverk, jag är så imponerad av både komposition och utförande! Jag blev kär i melodin direkt första gången jag såg serien. Lyssna och njut!

xoxo

Min tisdag

Igår blev en väldigt stressfull dag. Det började på jobbet med folk som drog i mig från alla håll, men där jag inte kunde göra mitt jobb för att andra inte hade gjort sitt jobb i ledet före och där jag fick en massa dumma frågor på mail och så vidare och så vidare. Talesättet att ”det finns inga dumma frågor” gäller inte i mitt jobb. JO, det finns massor av skitdumma frågor! Jag har inget tålamod med inkompetenta människor, som sitter på en viktig post i sitt yrke men inte ens kan söka i sin mail eller förstå the basics! Hur har de blivit anställda från första början?? Nu pratar jag inte om kollegor till mig, utan folk jag har att göra med dagligen på andra företag. Suck alltså! I hate stupid people!

Efter jobbet hade jag lite inbokat, samtidigt som det dök upp andra saker som liksom bara byggde på den inre stressen jag hade byggt upp på jobbet men ännu inte hunnit bli av med. Jag fick förklara för mannen att nej, jag var inte arg på honom eller nån annan, det blev bara för mycket på samma gång.

Medan mannen åkte iväg för att köpa sig ett par nya skor med lillebror som sällskap, tog jag en kall men härlig promenad, lyssnade på min pod och kände hur stressen sakta rann av mig.

Men jag var så slutkörd efter dagen så när klockan var 21:30 var jag redan så trött att jag gick och lade mig. Det konstiga är bara att hur mycket jag än sover så vaknar jag aldrig pigg och utvilad när alarmet går vid 06:15, märkligt det där! I morse var ögonen lika svullna och trötta som vanligt och jag ville som vanligt bara stänga alarmet och sova vidare!

Idag ska jag ha en lite lugnare eftermiddag efter jobbet, då jag var iväg både måndag och tisdag. Vika tvätt och dammsuga känns nästan som en dröm i stället för att fara och flänga, ha!

xoxo

Reflektion

Helgen blev inte 100% som jag hade tänkt, men väldigt bra ändå. En tråkig händelse blev inledningen i fredags, men i lördags blev det bättre igen och jag kunde slappna av och njuta.

Jag var väldigt trött i lördags, så jag tog det lugnt hemma mest, tog en promenad i soligt men kallt och blåsigt väder, läste min bok och slappade med familjen. Skönt!

Det gav mig tid att tänka och komma ifatt mentalt, det som jag skrev om i förra inlägget. Jag fick sorterat tankarna på här och nu och på framtiden, något jag alltid måste göra för att inte skapa en inre stress.

Vi pratade lite om min 40-årsdag som ju faktiskt närmar sig och tiden går så fort och vips är man där utan att ha hunnit planera eller förbereda något. Min man kom med ett jättebra förslag, så vi ska hitta på en väldigt rolig sak som ska bli en överraskning för alla inblandade, därför kan jag inte skriva mer här på bloggen. Jag fyller år en lördag, så det kunde inte bli bättre!

Igår ville jag komma ur huset lite och mannen erbjöd sig att följa med, barnen ville stanna hemma. Vi shoppade skor och träningsbyxor till mig, träningsbyxor till lillebror och lite annat smått och gott som barnen behöver. Till storebror blir det nätshopping av tröjor, man kan hitta så mycket coolare saker på nätet och nu är han i den åldern att märket på kläderna är viktigt och det är viktigt att passa in.

När vi hade 10-årig bröllopsdag fick vi ett presentkort på Royal Design av mina föräldrar och min brors familj. När jag besökte butiken själv kunde jag inte bestämma mig vad jag ville köpa, men jag visste att jag ville ha något som vi verkligen behöver, även om där fanns hur mycket fint som helst. Så igår tog jag med mannen dit och det var tur, för han valde sakerna och har bra smak så vi blev jättenöjda. Vi köpte en stekpanna av riktigt bra kvalitet, vi som bara har billigt skit som inte håller alls, och så köpte vi dessa kvarnar från Le Creuset, som blev en härlig färgklick i vårt kök!

731937_lecreuset_96002100060000.jpg

Jag hade aldrig köpt kvarnar för nästan 900 kr annars, men nu hade vi ett presentkort och då var det inte svårt alls. De var dessutom nedsänkta till 500 kr och stekpannan var också nedsänkt, så tack för det!

Efter shoppingturen åkte vi hem och jag gick en promenad i fantastiskt soligt väder! Vinden bet i skinnet i vissa lägen, men jag blev rejält svettig och mådde som en prinsessa efter sol och frisk luft! Sedan fick jag städat huset som minst sagt var smutsigt och eftersatt, då jag spenderat så mycket tid förra veckan med annat kul i stället för att städa. Men efter en rejäl genomgång med dammtorkning, dammsugning och tvättade golv så kändes det fräscht och doftade rent!

Nu är det måndag och jag ska planera veckan, gjorde aldrig det igår. Jag ska boka av en tid för något jag inte alls känner för längre och jag ska se till att fylla veckan med positiv energi. Nästa helg ska jag påskpynta lite, köpa påskliljor och nya växter och handla hem god mat inför påsklov för barnen och lite extra ledigt för mig och mannen i slutet av den veckan.

Nej nu är det dags att ta sig till jobbet. Där väntar fler flaggade mail än jag gillar att ha och en hel hög med andra saker som ska fixas, bara att köra igång!

Trevlig måndag!

xoxo

 

Helgen

Jag behöver verkligen fredag idag. Jag är trött och vill komma ifatt både mentalt, där tankarna just nu är lite all over the place och även där hemma med lite småsaker jag vill ta tag i.

Mannen jobbar lite längre idag med ett projekt och när han kommer hem så väntar indisk mat och en lugn kväll efter en full vecka. Inga tacos här inte. Jag lyssnade på radion idag när de intervjuade en pappa om vad han skulle göra ikväll. Han svarade att det blir fredagsmys. Vad innebär det för er frågade reportern varpå han svarade att det blir väl tacos som vanligt och sen lite chips och godis i soffan. Men fyyyy vad tråkigt kände jag direkt! Har folk ingen fantasi? Tacos varje fredag? Nej tack säger jag bara, livet är roligare än så. In my opinion! Men jag kan väl sträcka mig till att det kanske är annorlunda för de som har småbarn, då kanske man inte går ut och äter eller går på bio osv, om barnen ska lägga sig kl 19.

Men när jag kommer hem ska jag  först ta en härlig (och kall) promenad och lyssna på min spännande pod, medan kycklingen marinerar i indiska kryddor. Mums! Jag har nästintill blivit beroende av min kvällsrutin med promenad, pod och sen en varm dusch. Just love it!

I helgen vill jag som sagt komma ifatt på olika plan. Jag har inte stressat i veckan, inte alls, men jag har spenderat så mycket tid med att läsa på kvällarna så jag har inte hunnit med att tänka! Låter märkligt kanske, men jag måste tänka en massa för att sortera, rensa och analysera intryck och saker jag har i huvudet. Det är så jag kommer i fas, det är så jag får kontroll och känner mig harmonisk.

Ha en underbar helg!

xoxo

Torsdagstankar

Hur hände det att det redan är torsdag? Jösses vad tiden går fort! Jaja, det betyder väl att man har roligt, eller?

Jag har cirka fem minuters bilväg till mitt jobb, vilket är väldigt praktiskt och gör att jag kan planera vissa dagar lite bättre. Som igår, när mannen och lillebror skulle på träning på kvällen och storebror ville åka till simhallen med mig. Jag satte igång en maskin tvätt på morgonen och på lunchen åkte jag hem och hängde den, vek det jag hade tvättat tidigare och därefter dammsög jag. Vips så frigjorde det en massa tid på kvällen så när vi kom hem från aktiviteter kl 19 så åt vi rester som jag lagade dagen innan och sen höll vi kväll.

Jag har läst så många bra böcker i mars, är snart färdig med den fjärde. Kommer skriva ett separat inlägg i slutet på månaden över böckerna jag läst. Jag älskar att bli överraskad och liksom snubbla över jättebra böcker bara så där. Jag varierar mellan att läsa böcker jag har hemma (har massvis med böcker jag inte läst, både nya och gamla) och att låna e-böcker från biblioteket. Man får bara låna två e-böcker per sju dagar, men vilken tur att jag då kan låna i mina barns namn också, haha! Jag brukar kolla på Bokus osv och om jag hittar en bok jag vill läsa så kollar jag först om den finns att låna som e-bok, där kan man spara pengar! Även om jag är old fashioned och gillar riktiga böcker bäst!

Jag njuter av mina kvällspromenader och längtar tills jag får ge mig ut och lyssna på mina poddar som jag följer! Så mycket intressant det finns att lyssna på och läsa och lära sig, jag blir alldeles till mig! Jag är väldigt mycket för mig själv nuförtiden. Jag umgås givetvis med min familj, men jag spenderar ändå mycket tid för mig själv, på promenad eller i något hörn med en bok. Och jag njuter! Jag är en ensamvarg, har alltid varit och jag trivs så pass bra i mitt eget sällskap att detta aldrig är något jag ens har övervägt att ändra på.

Jag funderar och planerar lite saker framåt i tiden. Detta året händer det inte så mycket på semesterfronten, men desto mer 2019, men jag vill ändå ha lite att se fram emot så jag smider planer i all hemlighet. Jag och mannen ska till Göteborg i maj på weekend, men jag vill även göra något kul med barnen. Så jag fortsätter smida planer och drömma.

I natt drömde jag förresten om familjen jag var barnflicka hos när jag var 18 år. När jag vaknade såg jag hela deras hus framför mig och såg den tysta blyga tjejen jag var då, men utifrån mitt vuxna jag. Man undrar ibland vad det är som gör att man drömmer vissa saker, vad är det i ens liv som ligger i det undermedvetna och får en att drömma om en viss händelse? Fascinerande faktiskt, det här med drömmar.

Anyway, jag stannar väl i min mysbubbla lite till, eftersom våren vägrar visa sig. Jag blev hoppfull när jag såg vitsipporna i trädgården, men sen blev det minusgrader och snö och så försvann hoppet igen.

xoxo

Livet just nu

Jag vet inte om jag har så mycket att berätta egentligen, för livet just nu är ganska händelselöst. Men det behöver ju inte vara något dåligt. De två senaste åren vid den här tiden har det hänt tråkigheter, så jag välkomnar på ett sätt det händelselösa, när livet bara rullar på utan att man varken uträttar stordåd eller går igenom någon kris.

Min man trivs som fisken i vattnet på sitt nya jobb, vilket gör mig väldigt glad. Själv har jag massor att göra på mitt jobb, men ändå i en lagom dos där det flyter på utan att jag känner mig stressad. Kvällarna är lugna, om man bortser från x-boxbråken (jag återkommer till det) och jag hinner med allt jag vill och allt jag borde och ibland struntar jag i det jag borde och gör bara det jag vill. Ibland tänker jag att vi är supertråkiga, för vi har det så lugnt, när andra föräldrar pustar och stönar för att de inte hinner med sina liv.

Men sen tänker jag i nästa stund att jag vill inte ha min tid uppbokad med något hela tiden, för är det något som ger mig stress så är det ett fullt schema. Min väninna berättade häromdagen hur hon var iväg på utbildning i jobbet på dagen och sen jobbade hemma på kvällarna för att förbereda saker inför nästa dag och jag kände mig stressad bara av det hon berättade. Hon tycker det är kul, vilket så klart är bra, men för mig lät det som en mardröm rent ut sagt. Min fritid är så viktigt för mig, när jag lämnar jobbet så lämnar jag alla tankar på det och jag har tagit bort jobbmailen från min telefon.

Att hela livet handlar om jobbet är för mig så himla långt ifrån den jag är som det bara går att komma. Självklart vill man trivas på jobbet och ha det bra, och det gör jag, men efter min arbetstid är slut så har jag full fokus på mitt privatliv. Jag jobbar aldrig över och jag spenderar ingen tid med att bry mig om jobbet när jag inte är där. Det har jag inte betalt för. Men sen är jag heller ingen karriärsmänniska, har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

För att återkomma till privatlivet och x-boxbråken, så är det just nu väldigt poppis att spela x-box hemma hos oss och vi har bara ett, barnen har inte var sitt som de flesta av deras kompisar har och har haft i flera år. Jag och min man har ett annat sätt att uppfostra än många vi känner, vi tror inte på att barnen ska få saker bara för att deras kompisar har det, detta materiella överflöd är vansinne enligt oss.

Hur som helst, vi har satt upp lite regler kring hur de ska turas om att spela och det har äntligen börjat funka bra. Men då uppstod ett nytt problem, de vill ju spela hela jäkla dagen lång. Och det är där vi nu har sagt stopp. Vi har aldrig tidigare behövt sätta upp regler för hur mycket barnen får spela, men nu är det alltså dags.

Jag läste om en mamma som hade gnällt i social media (väldigt poppis nuförtiden att gnälla på nätet när man inte gillar nåt, om det är en t-shirt från H&M eller att smöret är för dyrt) att hennes son spelade ett särskilt tv-spel för mycket, det tog över hans liv, så hon tyckte att spelet skulle förbjudas. Jag ser så många fel i detta resonemanget. Hon vill alltså lägga över föräldraansvaret på de som tillverkar tv-spel i stället för att själv ta tag i situationen och sätta regler för sitt barn? Läste jag rätt? Varför är en del föräldrar så rädda för att uppfostra sina barn nuförtiden? Orkar de inte ta striden? Orkar de inte kräva respekt och att barnen ska följa de regler som sätts? Orkar de inte vara ogillade eller impopulära hos sina barn?

Igår berättade vi de nya reglerna för våra barn, det blev tårar och sura miner från storebror (lillebror brukar mest gilla läget), han gick in på sitt rum och tyckte att vi var jättetaskiga och att hans liv suger. Jag förklarade för honom att det var okej att han kände så och han fick lov att reagera, men att beslutet står fast så det är bara att vänja sig. Det tog inte särskilt lång tid innan han bad om ursäkt och sa att han hade tänkt igenom reglerna och att det nog var bra ändå. Jag blev glad, men inte förvånad, för det är inte första (eller sista) gången vi tar en strid med barnen för deras eget bästa och de sen i efterhand tackar oss. De respekterar oss, även om de blir sura för tillfället. Det tycker jag är så viktigt! Våga kräva respekt av barnen, våga sätta regler och våga ta striden när den kommer. Våga vara den som barnen hatar en stund, våga vara ogillad och jättetaskig. Jag vet att våra barn aldrig skulle våga säga till oss att vi är dumma i huvudet eller ännu värre, även om de säkert tänker det, för vi har uppfostrat dem så, att de ska visa respekt!

Så, förutom x-boxkrigen som vi snart hoppas ska lugna sig, så rullar vardagen på i lugn och maklig takt. Jag läser mycket, promenerar och försöker må så bra som möjligt. Jag känner dock att vi har blivit lite väl instängda som familj denna vinter, vi tar oss inte för mycket och det ger mig lite panik. Men jag undrar ändå, är det panik för vår skull eller är det känslan av att alla andra gör så himla mycket med sina barn, alla andra är så himla duktiga och de måste ha ett mycket roligare liv än vad vi har? Hmm, jag tror nog att det är det sistnämnda. För vi har det bra och barnen mår bra. Men visst, nu får våren gärna komma så att vi kan börja ta oss ur huset lite mer och vakna till liv efter vår vinterdvala!

xoxo

 

 

8 mars

Igår var det internationella kvinnodagen. Jag följer massor av inspirerande underbara kvinnor på Instagram och jag fick se massvis med inlägg och olika citat, fantastiskt!

Men det jag inte kan förstå, är de män som genast känner sig hotade av att kvinnor stöttar varandra, gör sina röster hörda och står upp för jämställdhet och feminism! Jag läste så många nedlåtande och kränkande kommentarer från män som tycker att nu får det vara nog med kvinnors ropande om sexuellt ofredande, me too osv.

För mig säger detta så mycket mer om de männen i fråga än om oss kvinnor. Varför känner en man sig hotad av att kvinnor står upp för sig själva och hävdar sin rätt och plats i samhället? Om kvinnor skriker ut sin ilska över män som våldtar till exempel, varför tar vissa män det personligt? Om du är en man som inte våldtar, varför måste du då känna dig hotad eller känna ett behov av att säga ”det är inte okej att dra alla män över en kam, alla män våldtar inte.” Nej, vi VET att alla män inte våldtar, men vi är så in i helvetes trötta på att vara rädda när vi rör oss ute efter mörkret faller och att rätten till vår egen kropp inte är självklar för alla män. Och faktum är fortfarande att MÄN VÅLDTAR!! Inte ALLA män, men MÄN!

Jag vet inte en enda kvinna som inte sa ”me too”. Jag kunde säga det många, många gånger om. ME TOO! Sorgligt, men väldigt sant.

Men jag fick också läsa otroligt många fina kommentarer från män som förstår sig på feminism, som förstår att det inte handlar om att kvinnor är mot män utan att vi är för kvinnors jämställdhet och att vi är lika mycket värda som män och att vi tycker det är skamligt att det fortfarande, år 2018, inte speglas i samhället. 

Jag menar, om det pratas om att svenskar är rasister, generellt, så tar jag inte åt mig eller känner ett behov av att gå till försvarsattack, för jag vet ju vad jag själv står för och var mina värderingar ligger.

Vilken tur att de flesta män ändå är bra män, min man och min pappa är exempel på sådana, min morfar och min farfar var riktigt bra män, min bror är en bra man. Jag är omgiven av riktigt bra män! Tack och lov för män som vet att det är otroligt starkt och manligt att vara feminist, även som man!

xoxo

I read because one life is not enough

Jag såg denna bilden i mitt flöde på Instagram i morse och den gick rakt in i mitt hjärta! Jag fick en aha-upplevelse, ”jamen så är det ju.” När man har en känsla, men man kan inte sätta ord på det, sen helt plötsligt är det någon som gör det åt en på det mest oväntade sätt.

FB5902BE-F7A9-456B-A623-FC07CE5062A8.jpeg

Jag älskar att läsa för att jag får leva mitt eget liv och ett annat samtidigt. Jag måste ha mer. Inte för att jag inte är nöjd med mitt liv, utan för att jag vill kunna få in så många tankar, känslor, upplevelser och lärdomar som möjligt under min korta tid på jorden.

Att läsa ger mig en möjlighet att besöka platser och lära känna människor som jag inte har fysisk möjlighet att besöka eller lära känna. Att en del av dem är påhittade karaktärer spelar ingen roll, för någonstans där ute finns dessa människor i verkligheten. Låter kanske flummigt, men det är så jag ser det. Böcker skrivs av människor och medvetet eller omedvetet så tar författaren med antingen personliga drag eller från någon de känner, i sina karaktärer.

Att läsa ger mig också inspiration till förändringar eller förbättringar i mitt eget liv. Jag har många exempel på där jag har läst en bok, fått en tankeställare kring mitt eget liv och sedan gjort en förändring av något slag.

Dessa ord kommer jag ta med mig hela dagen idag. För trots en natt med dålig sömn, så känner jag mig på mycket bättre humör än igår, då jag var trött och slö och lite ur balans. Idag är en dag för inspiration och eftertanke och bra saker!

xoxo

Grace and Frankie

Jag såg klart Las Chicas del cable väldigt fort, men det finns än så länge bara 2 säsonger à 8 avsnitt på Netflix, så de var snabbt avklarade. Och givetvis slutade det jättespännande, som vanligt, så nu längtar man till säsong 3 som bara den.

Jag tog en paus från serier ett tag och tittade på olika feelgood-filmer. Jag såg bland annat om en av mina favoriter, Broarna i Madison County. Vilken film det är! Det är en sådan film som enbart handlar om skådespeleriet, alltså inte om specialeffekter, musik eller något annat omkring själva filmskapandet. Det handlar bara om hur Meryl Streep och Clint Eastwood (som för övrigt är två av de bästa skådespelarna någonsin och några av mina all time favorites) porträtterar huvudpersonerna och de känslor som deras möte frambringar. Man rycks med fullständigt och jag grät igen, så klart!

Jag började sen se Grace and Frankie på Netflix. Och jag blev så positivt överraskad, vilken bra serie alltså! Massor med humor, lättsam och bara så himla härlig och man njuter av dessa roliga karaktärer. Man behöver inte sitta på helspänn eller gå igenom hela registret av en känslosam bergochdalbana, man bara lutar sig tillbaka, slappnar av och njuter. Jane Fonda och Lily Tomlin är ju bara så jäkla coola alltså! Vilka härliga kvinnor, kan inte förstå att de är 80 bast i verkligheten, det ser de varken ut som eller beter sig som. I alla filmer jag har sett med Lily Tomlin har hon briljerat! Jane Fonda har jag inte sett lika många filmer med, men hon är fantastisk! Och så himla snygg. Jag ser gärna ut så när jag är 80. Spelar ingen roll om hon förmodligen har gjort en del ingrepp, jag tycker inte hon ser plastig eller konstgjord ut alls, så som vissa kan göra efter skönhetsingrepp.

Dagens tips alltså, se Grace and Frankie, så himla bra!

grace-and-frankie.jpg

xoxo

Jag slutade kämpa

För ca två månader sen slutade jag helt att kämpa för att gå ner i vikt. Jag orkade inte känna pressen, även om jag visste att jag verkligen borde bli av med vikt.

Att bli av med mina extra kilon har mindre att göra med att vara snygg och betydligt mer att göra med min hälsa, att jag helt enkelt inte mår bra av överflödig vikt och att jag vill ta hand om min kropp.

I åratal, efter min andra graviditet, alltså i stort sett 9 år, så har jag stadigt gått upp i vikt och varje försök att bli av med vikten igen har misslyckats. Jag har tränat, ätit hälsosamt, provat alla möjliga sätt utom svält för att försöka gå ner. Inget lyckades. Och träna, det gjorde jag hela förra året och tyckte det var kul den mesta av tiden, men sen var det som att gå in i en vägg och det sa bara stopp! Jag vill inte mer, skrek kroppen.

Och på dessa två månader har jag nu plötsligt gått ner 4,5 kg. Det är inte mycket kanske, men för mig är det massor!

Till sommaren fyller jag 40 år och det hade varit himla kul att vara av med totalt 10 kg tills dess. Men det är inget måste. Jag har slutat att kämpa. Jag tränar inte längre. Jag slutade kämpa och började använda sunt förnuft. Tänk att det ska ta så lång tid att fatta något man egentligen redan vet.

Nu har jag kommit in i ett mönster som gör att jag sakta, sakta men säkert, börjar bli av med mina extra kilon. Så vill jag fortsätta. Jag äter allt, jag unnar mig ”skräp” men allt med sunt förnuft.

Jag tar långa promenader, inte som träning, utan för att jag sitter inne på ett kontor hela dagarna och älskar stunden när jag kan ta på mig sköna promenadkläder, hörlurar i öronen och lyssna till en av de många bra poddar som jag älskar att lyssna på och ge mig ut och fylla lungorna med frisk luft och kroppen med ny energi! Min egen stund på dagen som jag har kommit att älska och behöva för mitt välmående.

Jag har börjat vara snäll mot mig själv och behandla min kropp med respekt och sluta misshandla den med negativa tankar och överätande. Sunt förnuft!

xoxo

Las chicas del cable

Spanjorerna har en förmåga att göra underbart bra serier á la kostymdrama, som jag blir totalt uppslukad av.

Efter Velvet och Gran Hotel så ser jag nu Las chicas del cable på Netflix. Jag har bara sett några avsnitt, men jag är fast! Så himla bra alltså!

Las-chicas-del-cable-apuesta-por-la-sororidad-para-buscar-al-publico-femenino_landscape.jpg

Madrid, 1928, när kvinnor inte hade mycket att säga till om, när alla lagar var utformade åt männen, när en kvinna inte kunde begära skilsmässa om hennes man slog henne, när kvinnors rättigheter var i det närmsta obefintliga. Man blir arg, upprörd och så himla glad att det inte är så längre, inte i västvärlden i alla fall! Men serien har så klart mycket mer; intriger, spänning, förbjuden kärlek, komplicerade familjeförhållanden och fin vänskap!

Mitt hetaste tips idag, om man gillar denna typ av serie! En annan ny spansk serie på Netflix är Krigets tid, som jag definitivt också kommer se! Älskar att få njuta av bra underhållning och samtidigt öva upp min spanska! Win-win!

xoxo

Att röja

är något jag verkligen gillar. Men jag måste göra det på dagar som jag har energin och lusten. Det hade jag i söndags. Jag organiserade skåp i vardagsrum och kök och slängde en massa skräp som vi bara samlat på oss till ingen nytta.

Resultatet blev skinande ren granitbänk, bänken i vardagsrummet blev pryl-fri, ett skåp blev tomt och mitt sinne blev lättare!

 Att rensa och slänga är som terapi för mig nästan, jag mår så bra av det!

Till våren kommer projekt rensa-ut-källarförrådet-med-allt-möjligt-skräp. Jag bävar, för det är mycket som ska rensas ut, även kartongerna som står fyllda med saker som jag hade i min lägenhet när jag flyttade hemifrån. Ja Gud hjälp mig!

Men jag vet att det kommer kännas så himla bra efteråt. Och har jag/vi inte behövt de sakerna på alla dessa år de har stått nerpackade, så lär vi väl inte behöva dem nu heller. Jag måste köra stilen no mercy när jag rensar, för annars kommer jag bli nostalgisk över varenda liten pryl, och det går inte.

Jag berättade för mannen att jag vill göra detta och att det kommer innebära massor med vändor till tippen för hans del. Han sa bara: ”Vi pratar inte om det, vi bara gör det när det är dags”. Översättning: ”Jag orkar inte tänka på det nu, jag kommer inte undan så vi tar den sorgen när den kommer”. Haha!

xoxo