Hope Floats

Jag har ett väldigt tydligt minne av en händelse från när jag i 23-års åldern. Jag bodde själv i en lägenhet vid havet, jag hade ett jobb, jag hade en bil, jag hade vänner och vi festade och umgicks och jag kände mig så fruktansvärt ensam.

Jag satt hemma en kväll och tittade på filmen Hope Floats, med Sandra Bullock och Harry Connick Jr. (En väldigt bra film som jag har sett många gånger sen dess. Jag var och är en riktig filmnörd och numera också serienörd!)

Jag minns att när filmen slutade så började jag gråta och kunde inte sluta. Jag grät och grät och grät och jag minns hur jag tänkte att jag aldrig kommer träffa en man som jag kan älska och som älskar mig tillbaka, att jag aldrig skulle få den där familjen som jag hade drömt om. Allt jag önskade mig då när jag satt där och grät,  var att träffa någon att älska och att få en familj! Det kändes som att det var hela meningen med mitt liv!

Ett år senare träffade jag mannen som jag numera är gift med. Året efter det blev vi ett par och ytterligare två år senare föddes vår första son!

Jag påminns ofta om denna händelse, denna känsla av hopplöshet och sorg och ensamhet som jag kände då. Spåren efter den kvällen blev djupa! Numera är det med ödmjukhet och tacksamhet som jag minns den!

Jag har allt jag drömde om att få! Jag behöver inte mer!

Extra känslig är jag i dessa dagar när man möts av bilder på bussolyckan där tre familjer miste sina barn och av bilder på barn som kämpar för sina liv efter nervgasattacken i Syrien. Jag mår illa av att tänka på vad dessa föräldrar och barn går igenom. Det är för jobbigt att ta in.

Allt jag kan göra är att krama min familj extra mycket och vara tacksam för att vi har varandra och vår hälsa!

Denna film kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta!

(Harry Connick Jr, hot damn säger jag, haha)

9b150c060d7cdf6f20e9bc8c29133eee

xoxo

Annonser

2 thoughts on “Hope Floats

  1. Hej Annica,

    Så fint skrivet, och ja, jag känner igen känslan. Jag minns också att jag längtade efter någon PÅ RIKTIGT, någon för livet.

    Jag tror att man relaterar lätt till familjer i situationer där det kunde lika gärna vara vi som råkade ut för händelsen. Som att förlora ett barn…det värsta som skulle kunna hända. Ja, fy. Man får verkligen uppskatta det man har och krama om varandra lite extra.

    Kram och ha en fin kväll!

    Anneli

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s